Dag 1

Något märkligt har skett idag. Jag har inte fått lämna mitt hem för att komma ut och utföra mitt arbete. Det är tisdag och Elin borde redan ha checkat in. Hon bor här tisdag till torsdag varje vecka, har gjort det i flera år. Varje onsdagsmorgon har hon ett möte och jag har alltid fått hjälpta till när hon gör sig redo. Vi har lärt känna varandra ganska bra. Hon kanske bara har semester den här veckan, får hoppas på det.

Dag 74 (förnekelse)

Jag börjar bli orolig, har Elin lämnat mig? Har Elin bytt ut mig emot en yngre, snyggare och bättre modell? Det kan inte stämma, hon får inte ha lämnat mig. Vi har ändå varit tillsammans i snart tio år och har så många minnen ihop. Som när hon blev befordrad och köpte de dyra handsydda italienska skjortorna som jag fick hjälpa till med. Eller den där sommaren när hon bodde här privat och hade av någon konstig anledning börjat använda ett par hemska hawaiiskjortor. Vad vi skrattade åt det efteråt. Elin får inte ha lämnat mig... hon kan inte. Hon måste komma tillbaka snart.

Dag 160 (ilska)

VAR ÄR DU ELIN!? VAD VILL DU ATT JAG SKA GÖRA? VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL!? TA DINA HAWAIISKJORTOR OCH STICK. VEM TROR DU ATT DU ÄR, MAGNUM P.I?? Förresten, dina italienska skjortor matchar inte dina fula blåa jeans som du har haft i sju år. Bara så du vet.

Dag 234 (förhandling)

Förlåt Elin, det var inte meningen att bli så arg. Det är bara det att jag knappt kommer ihåg hur vatten smakar. Jag kommer inte heller ihåg hur det känns att vara levande. Saknar den elektriska stöten som väcker mig ur min sömn. Saknar att känna mig produktiv och att vara till nytta. Jag vet att du var här i rummet under förra veckan, jag hörde dig delta i den där videokonferensen. Varför åkte du inte in till kontoret? Varför behövde du inte mig? Varför fick jag inte hjälpa dig? Snälla Elin, jag gör vad som helst för att ligga i dina perfekta händer igen. VAD SOM HELST! Säg bara till mig vad du vill att jag ska göra, jag lovar att hålla en perfekt temperatur, jag lovar att vara extra försiktig om dina fingrar. Snälla, bara öppna garderobsdörren och använd mig!

Dag 300

Det har nu gått 300 dagar sedan jag sist fick spruta ut min vätska över Elins handsydda italienska skjortor. Jag saknar känslan av egyptisk bomull som pressas mot min varma undersida, bomullsfibrerna som gav efter till mitt varma stål. Jag saknar till och med dina hemska hawaiiskjortors konstfiber. Jag saknar att glida lätt och försiktigt mellan två knappar för att stryka och jämna ut tyget. Det enda jag kan tänka på är kalla mjuka fibrer som pressas mot min hårda varma kropp.

Dag 370 (depression)

Jag har inget syfte längre. Ingen anledning att finnas till. Jag är onödig, skräp. Varför har du inte hälsat på mig Elin? Kom hit och släng mig i soporna om du inte vill ha kvar mig längre. Kanske hör jag hemma på en soptipp med alla andra värdelösa saker, jag är skräp.

Dag 530 (acceptans)

Det kanske är dags för mig att acceptera min plats här i garderoben. Jag fick i alla fall spendera tio fantastiska år med Elin. Allt har sin tid och det får jag börja acceptera… Men vänta, någon har precis öppnat dörren till rummet. Är det Elin? Jaaa, äntligen får jag träffa dig igen. Vad gör du... Plockar du upp mig? Ska du använda mig? ÄNTLIGEN! JAG ÄLSKAR DIG!

Med varma hälsningar, Ditt trånande strykjärn i [sätt in ditt favoritrum & favorithotell här]