Det blomstrande hotell- och restauranglivet bidrar till att höja den socioekonomiska nivån i staden och i landet som helhet.

Det är fint, men när vi susar förbi butiker och bodegor fyllda av turister, lägger vi märke till att stadsbilden präglas av något annat. Lucia förklarar att ökad turism leder till fler gatubarn. Det är paradoxalt, säger hon, att medan många får det bättre är det också väldigt många som får det mycket sämre.

UNICEF Cambodia jobbar med en rad olika lokala organisationer som alla på sitt sätt bidrar till att få bort barnen från gatorna och i trygghet.

Hotellet vi bor på, Rambutan, ingår i nätverket Child Friendly Hotels. De jobbar med att upplysa turister och besökare om problemet med barnhemsbesök och med att ge pengar till tiggande barn. Dessutom har Rambutan ett praktikprogram för unga människor som utsatts för människohandel. Här får de lära sig hotelldrift, matlagning och service, och kan skapa ett CV som de kan använda för att ta sig vidare i livet.

Vi besöker ett dagcenter dit barn kan komma för att få sova, lära sig om hygien och att förebygga sjukdomar, och få undervisning. I bottenvåningen finns ett kombinerat daghem och undervisningslokaler för föräldrar som råkat i svårigheter. Även här lär man sig att tillverka produkter som faktiskt säljer, speciellt till turister.

Vi reser vidare

Vi reser vidare söderut mot gränsen till Vietnam. Vi ska besöka den lokala organisationen Children in families. Children in families arbetar med att placera barn som utsatts för trafficking hos fosterfamiljer. De samarbetar med lokala myndigheter med att undersöka de ärenden de får sig tilldelade. Det är viktigt att försäkra sig om att barnen verkligen inte kan vara i sin egen familj. Vi träffar Annie, grundare av Children in families.

Annies far var professor och dödades då Röda khmererna massakrerade landets intellektuella. Hon är vänlig och leende och det hon har skapat är något fantastiskt.

Byn består av 172 familjer. 38 av dessa är fosterfamiljer tack vare Annies arbete. Hennes tolk berättar att hon har räddat flera hundra barn i sitt liv.

Vi måste fortsätta och till sist besöker vi ett transitcenter, Goutte d’eau, några mil utanför Siem Reap på gränsen till Thailand. Väldigt många av de barn som blir offer för människohandel i Kambodja, hamnar i grannlandet. Här placeras de på gatan för att tigga, eller tvingas jobba inom exempelvis jordbruk eller fiske. I värsta fall hamnar de i prostitution.

Goutte d’eau, som kan översättas till ”en droppe i havet”, tar emot barn som de thailändska myndigheterna har skickat tillbaka över gränsen, och den har flera avdelningar. Den första avdelningen är för nyanlända och här är chanserna goda att få reda på den rätta identiteten på de barn som kommer in. Många gånger hittar man en familjemedlem som kan ta hand om barnet så att det inte behöver stanna kvar hemmet. Det är ett av de viktigaste målen för dem som arbetar här.

På de andra avdelningarna bor det barn på halvpermanent basis. Deras möjligheter att återförenas med familjen är av olika orsaker närmast obefintliga. Antingen vill familjen inte ha barnet eller också är de döda. Det kan också vara de som låg bakom försäljningen.

Här får barnen enkla måltider, tak över huvudet, lek och skolgång. Det ska göra dem rustade för att hantera livet på utsidan. Barnen är glada, de har fått en ny start. Det råder ingen tvekan om att det arbete som utförs här är viktigt. I det stora hela utgör det kanske bara en liten droppe, men för varje enskilt barn som kommer hit betyder det en oändlig skillnad.

Nästa vecka kommer fortsättningen på den här historien.

Hälsningar, Bjørn Arild